Stolt i kubik.

Ikväll har vi sprungit Vårruset.

Alla vi fantastiska tjejer.

Kvinnor, tanter, flickor, tjejer, käringar och annat "kjoltyg".

Tillsammans har vi tagit oss runt en bana på fem kilometer.

Fem kilometer. En sträcka som för en del kan tyckas så kort så den nästan inte räknas.

En sträcka som för en del känns som en hel evighet.

En sträcka som vi alla upplever olika.

Jag för min del är hur som helst SUPERSTOLT och SUPERMALLIG.

Stolt över min egen prestation - att för första gången komma under 30 minuter, närmare bestämt så tog det 28 minuter. Grymt bra är jag.

Sedan är jag ännu stoltare och ännu malligare över några tjejer.

Några tjejer som har en extra plats i mitt hjärta.

Lotta - för två år och 26 kilo sedan - som vi tragglat löpning :-) Från att kunna springa två lyktstolpar i Rocklundaspåret till att idag, med ett leende på läpparna, klämma fem kilometer - utan att stanna. WOW!

Pernilla och Annica - mina härliga PT-klienter och tillika fina vänner - när ni kom springande och tjoande så blev jag alldeles varm i hjärtat och tårarna liksom ville fram. Gud vad jag är stolt över er!

Rebecca - min fina "unge" på 26 år. Kort sagt, du är en jävel på att springa. Så är det bara!

Så, sträck på er, alla härliga tjejer - vi är awesome!