Walk the talk.

I lördags sprang jag mitt första riktigt långa löplopp någonsin, Björnlunken! Wow, wow, wow! 18.3 kilometer fin terränglöpning i lätt duggregn. Vid varje kilometermarkering så drog jag upp mobilen och Instagram-rapporterade hur det kändes. Detta var min mentala grej för att dela upp loppet, den ofantligt långa sträckan, i mindre delar. Tipptopp all the way liksom. Kilometer efter kilometer bara swishade förbi. Vid 17.5 kilometer tog bränslet sopslut men sprang på ren vilja, i gott sällskap av maken, som för övrigt agerade farthållare hela vägen.

Väl i mål bröt jag ihop. Så mycket känslor. Tårar, skratt och en jävla massa känslor. Det blev lite bättre efter 2 varmkorv med bröd 🌭🌭.

Fräsch som tusan på både söndag och måndag, tränade på hyfsat som vanligt. Idag kom "bakfyllan". Noll ork i kroppen. Kände mig svag på förmiddagen. Dessutom förjävla ont i höger framsida/underben. Japp, överansträngd såklart. Och det går över. Såklart. Tog ett beslut vid lunch och åkte hem. Äter, vilar, tittar på Netflix. Och har deklarerat (okul, men nödvändigt). Jag gillar inte att känna mig så här. Men jag accepterar det. Både att känna mig såhär och att inte gilla det. Nu vilar jag mig i form helt enkelt och tar nya tag när kroppen är redo. Precis som jag förespråkar till mina klienter. I walk the talk.