Mental förberedelse.

Ikväll är det dags för Midnattsloppet i Stockholm.

En mil.

Inte så märkvärdigt tycker säkert många.

Bara en mil.

För mig är det dock - fortfarande - en megaprestation.

Jag upptäckte inte löpningen förrän jag hade passerat 45. Snart fyller jag 50.

Efter att ha levt efter den övertygelsen att jag inte kan springa vände det hela efter 45.

Eller, jag vet inte om det har vänt. Egentligen.

VIssa gånger tvivlar jag inte på mig själv för en sekund ens. Medan andra gånger....ja, då snurrar det många knasiga tankar i huvudet.

Inte alltid så snälla tankar heller om jag ska vara ärlig.

Så, varför springer jag då?

Jo, jag GILLART!

Jag älskar friheten - enkelheten - flåset - friden - pulsen - lugnet.

Därmed inte sagt att jag ibland vill krypa under en sten och gömma mig.

Så, hur ser planen och strategin ut för ikväll då?

Att jag ska ta mig runt.

Att jag ska ha kul.

Att jag ska svettas.

Och viktigast av allt - att jag ska tro på mig själv.

Nu önskar jag mig själv och min fantastiska dotter Rebecca lycka till och ja, vi kommer självklart göra burpees efter loppet. Det är sedan gammalt.