Många känslor på en och samma gång.

Dag 2 på Dissektion.

Det kändes lite lättare att kliva in i labbet imorse. Inte lika nervöst. Men fortfarande lika förväntansfullt.

Nyfiket.

Todd var på plats och hälsade oss välkomna vartefter vi trillade in och bytte om och på med våra operationskläder.

När alla var redo var det så dags att plocka fram Astrid. Astrid som hade tillbringat natten i en frys såklart.

Att plocka upp ett kadaver på ett bord är inte helt lätt. Inte heller att lyfta ned i boxen igen. Det kräver både styrka, koordinering och samarbete - och att alla hjälps åt, för det är tungt som tusan.

Nåväl, med Astrid väl uppe på bordet, var det så dags att öppna upp och låta henne komma fram. Här var ju nu frågan: Vad har hänt med vävnaden sedan igår, både efter att vi jobbat med henne och efter att hon legat i frysen över natten?

Todd guidar oss självklart i hur vi ska göra, vad vi ska göra. Vi reflekterar också över vad vi gjorde igår och hur det känns att stå här idag. Vi pratar också om vad vi ska göra idag. Målet är att få bort allt fett på kroppen och detta kommer bli en stor utmaning för oss då Astrid har otroligt mycket av den varan.

Det är ganska lätt att komma ihåg vad vi gjorde igår. Det som känns mest märkligt är hur jag hanterar detta. Det ligger ju faktiskt en död människa på bordet framför mig. Och ytterligare två på var sida som ett annat team arbetar med.

Innan det här har jag bara sett en död människa. Min pappa. Han dog hemma i sin säng för ett och ett halvt år sedan. Med öppna ögon och hakan som ramlat ned var det det sista jag såg av min älskade pappa. Så ja, det här är en utmaning. Sannerligen.

Men jag har fina kollegor och vänner runtikring mig så det går bra. Förvånansvärt bra.

Ända tills vi har fått bort allt Astrids fett på kroppen.

Då blir det så tydligt hur tunn hon är. Så liten. Så nätt.

Att jag får känslan av att det är min lilla mamma som jag ser. Att det är så hon skulle kunna se ut. Min mamma har typ inget fett alls på kroppen men hon är lika tunn som Astrid. Om inte tunnare.

Då känner jag hur tårarna liksom väller upp i ögonen. Djupa andetag. Inte imma igen skyddsglasögonen. Andas - andas - andas.

Och så släpper paniken greppet.

Puh.

Vi jobbar vidare med Astrid och får fint beröm för fint utfört dissektionsarbete. Det känns bra, värdefullt.

Tack Todd!

Innan vi går hem för dagen så snyggar vi till kring Astrid och hon får åka ned i frysen igen tillsammans med sina "kamrater". Självklart i var sin egen påse.

Imorgon väntar nya utmaningar med att separera muskler och vi får lära oss ännu mer om anatomi.

Och nej, det blir självklart inga bilder från labbet eller delar av dissektionen. Av hänsyn till anhöriga och för att det inte är tillåtet i det här Donor Program.